Följ oss

Sedan 1949

Några processuella reflexioner om verkställighet rörande en internationell skiljedom.

Några processuella reflexioner om verkställighet rörande en internationell skiljedom.

Högsta domstolens dom 2016-09-14, mål nr Ö 5209-13

Advokat Claude D Zacharias

Vi som arbetar med juridik till vardags innefattande rättsprocesser vet hur omöjligt, mer eller mindre, det är att först i hovrätt eller i sällsynta fall också Högsta domstolen, föra in nya omständigheter eller nya bevis. Till mångas förvåning visar det nu sig att de begränsningar som vanligtvis gäller för rättegångstvister i enlighet med Rättegångsbalk (1942:740) fortsättningsvis kallad RB inte gäller internationella skiljedomar, i vart fall inte verkställighet av dylika. Enligt 50 kap. 4 § RB stadgas bl.a. att:

[…] har en omständighet eller ett bevis som åberopas i hovrätten inte lagts fram tidigare, ska klaganden i mål där förlikning om saken är tillåten förklara anledningen till det …]

Regeln har ett mycket nära samband med regeln i 50 kap. 25 § tredje stycket RB, om att en omständighet eller ett bevis avvisas, om inte klaganden gör sannolikt att han eller hon inte har kunnat åberopa omständigheten eller beviset redan vid tingsrätten eller han eller hon annars haft giltig ursäkt att inte göra det. Bestämmelsen i relevant del lyder:

I mål där förlikning om saken är tillåten får en part i hovrätten till stöd för sin talan åberopa en omständighet eller ett bevis som inte lagts fram tidigare endast om han gör sannolikt att han inte kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid tingsrätten, eller han annars haft giltig ursäkt att inte göra det.

Begränsningarna omfattar endast dispositiva tvistemål, dvs. ”där förlikning om saken är tillåten”. Dessutom är omständigheter och bevis om t.ex. rättegångshinder undantagna (jfr HD:s avgörande 2010-12-30 i mål Ö 2782-10, http://bit.ly/2dgqRFp) där Högsta domstolen bl.a., uttalar att ”Det saknas bestämmelser i rättegångsbalken som med avseende på frågan om domstolens positiva behörighet begränsar en parts rätt att föra in processmaterial. I det läget är allmänna processrättsliga principer tillämpliga […].

Utan att fördjupa mig mer kan konstateras att det ska mycket till för att i hovrätten för första gången föra in nya grunder och bevisning i processen.

Om ett mål, mot alla odds, släpps förbi nålsögat och prövningstillstånd i Högsta domstolen meddelas, gäller motsvarande bestämmelser för den rättsprocessen. För även i 56 kap. 13 § RB finns en preklusionsbestämmelse som i relevant del lyder:

I tvistemål får en part i Högsta domstolen till stöd för sin talan åberopa en omständighet eller ett bevis som inte lagts fram tidigare endast om han gör sannolikt att han inte kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid lägre rätt eller han annars haft giltig ursäkt att inte göra det.

Bestämmelsen i 56:13 RB får också stöd i 41 § lagen (1996:242) om domstolsärenden som lyder:

Om ärendet i tingsrätten har inletts genom ett överklagande, skall sådana omständigheter eller bevis som klaganden åberopar först i Högsta domstolen beaktas endast om det finns särskilda skäl.

Men tydligen gäller inte dessa begränsningar, internationella skiljeförfaranden – i vart fall inte verkställighet av sådan i Sverige –  vare sig direkt eller genom analogier. Det kan knappast påstås att ändamålsskäl talar för en särreglering. Högsta domstolen framhåller, vilket kan få stor betydelse för alla som vill överklaga en internationell skiljedom eller ifrågasätta verkställigheten av en sådan i Sverige, följande:

Reglerna om erkännande och verkställighet av utländsk skiljedom m.m. (52-60 §§ lagen, 1999:116, om skiljeförfarande) innehåller inte några bestämmelser om tillåtligheten av att åberopa en omständighet eller ett bevis först i Högsta domstolen. Inte heller framgår det vilket processuellt regelverk som ska tillämpas vid handläggningen i Högsta domstolen. Reglerna i 56 kap. rättegångsbalken om överklagande av beslut saknar preklusionsbestämmelser. Vad som sägs om preklusion i 55 kap. 13 § rättegångsbalken vid överklagande av dom och i 41 § lagen (1996:242) om domstolsärenden kan inte direkt tillämpas i ärenden om verkställighet av utländsk skiljedom (jfr NJA 2001 s. 738 II och NJA 2005 N 8). Bestämmelserna kan inte heller anses analogiskt tillämpliga i sådana ärenden.

Således kunde den part som var föremål för verkställighetsåtgärderna överklaga hovrättens verkställighetsbeslut och till stöd för sitt överklagande åberopa nya omständigheter och bevis, till stöd för sin talan. Man kan fråga sig om det är till gagn för den globala rättskipningen men i nuläget får man under liknande omständigheter, vid verkställighet av internationella skiljedomar i Sverige s.a.s. en andra chans.

Kommentarer är stängda.



AB Zacharias Advokatbyrå ® 556469-2993 © 2014 All Rights Reserved     |     Villkor     |     Cookies