Följ oss

Sedan 1949

Oaktsamhet som förutsättning för kontraktuellt skadeståndsansvar

En huvudprincip inom den utomobligatoriska skadeståndsrätten är att skadeståndsskyldighet förutsätter uppsåt eller oaktsamhet/vårdslöshet. Denna princip kommer till uttryck i 2 kap. 1 § skadeståndslagen och kallas traditionellt sett för culparegeln. Det ska noteras, vilket framgår av 1 kap. 1 §, att skadeståndslagen i princip är tillämplig även på avtalsrättens område. I 1 kap 1 § anges emellertid att lagen inte äger tillämpning i den mån annat ”följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden”. Det uppställs inget krav på att reglerna i fråga ska vara tvingande, varav följer att såväl tvingande som dispositiva avtalsrättsliga regler äger företräde framför skadeståndslagen. Frågan är sålunda huruvida avtalsrätten innehåller en i förhållande till culparegeln avvikande reglering i detta avseende.

Ett närliggande alternativ till culparegeln är det s.k. presumtionsansvaret, vilket innebär att den avtalsbrytande parten blir skadeståndsskyldig såvida denne inte kan bevisa (omkastad bevisbörda) att avtalsbrottet inte berott på dennes försumlighet. Ett annat alternativ är att avtalsbrott, på grund av strikt ansvar, medför skadeståndsskyldighet alldeles oavsett oaktsamhet eller försummelse. Ytterligare ett alternativ till culparegeln är det s.k. kontrollansvaret som återfinns i bl.a. 27 § köplagen.

I rättslitteraturen har det länge varit omtvistat både huruvida svensk avtalsrätt över huvud innehåller någon självständig allmän princip om förutsättningar för skadeståndsansvar, liksom vad denna princip i så fall har för innehåll (se härvid bl.a. Hellner, J. m.fl., Speciell avtalsrätt II, 2 häftet. Allmänna ämnen, 2011, s. 200 ff.; Gustafsson, J., Om culparegeln – särskilt inom kontraktsförhållanden, JT 2008-09 s. 17 ff.; Ramberg, C., Avtalslagen 2010 §§ 11.5.1 och 10.2).

Genom Högsta domstolens dom den 12 november 2012, mål nr T 1144-11 har det i betydande mån klarlagts vad som gäller i detta avseende. Domen är av principiellt intresse i flera avseenden och kommer säkerligen diskuteras flitigt i rättslitteraturen. I ett obiter dictum på sida 11 i domen uttalar HD följande:

”Beträffande skadeståndsansvar gäller i allmänhet ett krav på oaktsamhet (culparegeln) också i kontraktuella förhållanden (se t.ex. Viggo Hagstrøm, Obligasjonsrett, 2 uppl. 2011, s. 468; jfr Jan Hellner m.fl., Speciell avtalsrätt II. Kontraktsrätt. 2 häftet. Allmänna ämnen, 5 uppl. 2011, s. 211 ff.). I fråga om ansvar för en tillitsskapande uppgifts riktighet är det också huvudregeln (se särskilt Hjalmar Karlgren, Avtalsrättsliga spörsmål, 2 uppl. 1954, s. 86 f.). Men om uppgiften mer direkt avser den egna avtalsprestationen kan den anses innebära ett tillförsäkrande av att denna har en viss kvalitet. Då ansvarar uppgiftslämnaren strikt för uppgiftens riktighet.”

HD går sedan vidare och undersöker huruvida de avtalsbrytande parterna i det aktuella fallet svarar strikt eller endast har ett oaktsamhetsansvar. HD konstaterar därvid att skadeståndsskyldighet i detta fall förutsätter oaktsamhet. På sida 13 i domen tillämpas culparegeln, varvid HD uttalar (ratio decidendi) att kontraktsbrytande parter ”måste därför anses ha varit i vart fall oaktsamma[…]”.

Det är viktigt att notera HD:s begreppsanvändning och sätt att resonera såvitt avser oaktsamhetsbedömningen. I det aktuella fallet var det inte fråga om något avtalsbrott i traditionell mening, dvs. en underlåtenhet att prestera i enlighet med ett uttryckligt åtagande eller annat villkor i avtalet. Istället var det fråga om en i avtalet intagen uppgift om att viss sakomständighet inträffat (en s.k. leveransbekräftelse). Uppgiften var dock inte med verkligheten överensstämmande och HD betecknar ansvaret för sådana oriktiga kontraktsuppgifter som ett uppgiftsansvar. Även beträffande uppgiftsansvar anser alltså HD att huvudregeln är att skadeståndsskyldighet förutsätter oaktsamhet/vårdslöshet. Vad avser själva oaktsamhetsbedömningen i fall av oriktigt uppgiftslämnande ger domen viss vägledning genom att det på sida 11 f. i domen förtydligas att det av ”culparegeln bör följa, att redan när uppgiftslämnaren har bort inse [min kursiv.] på vad sätt uppgiften är av betydelse för uppgiftsmottagaren påverkar det aktsamhetskravet”. Uttalandet är visserligen ett obiter dicta men eftersom det senare tillämpas på fallet i fråga (se domen s. 13 f.) utgör det likväl ett ratio decidendi för domen och sålunda också en del av prejudikatet.

Som framgår av Högsta domstolens dom den 12 november 2012, mål nr T 1144-11 är alltså utgångspunkten även i kontraktuella förhållanden att skadeståndsansvar förutsätter oaktsamhet. Culparegeln utgör sålunda huvudregeln även inom avtalsrätten och detta gäller även med avseende på uppgiftsansvaret. Domen ger som sagt också viss ledning för hur oaktsamhetsbedömningen bör gå till när det är fråga om ansvar för oriktiga kontraktsuppgifter (betr. oaktsamhetsbedömningen i allmänhet, se särskilt NJA 2011 s. 454 angående tillämpning av 12 kap. 24 § jordabalken, som rör hyresgästs ansvar för skada i lägenhet).

Kommentarer är stängda.



AB Zacharias Advokatbyrå ® 556469-2993 © 2014 All Rights Reserved     |     Villkor     |     Cookies