Sedan 1949

Övergripande redovisning av vissa fall rörande styrelsens ansvar i ett aktiebolag

1. Inledning

Under åren som gått har jag under min yrkesgärning noterat hur många gärna slagit sig för bröstet när de talat om sina olika styrelseuppdraget i olika aktiebolag, särskilt i publika sådana. Jag kan förstå att en ledamot som väljs in i en styrelse är stolt över att komma i fråga men alltför många förbiser att med förtroendet följer ej sällan ett stort ansvar, måhända större än vad berörda tänkt sig. En viktig parameter är att den som aspirerar på en styrelsepost i ett bolag ska vara intresserad av bolaget och dess utveckling. Det är mer regel än undantag att ledamöternas olika kompetenser får betydelse för rollfördelningen mellan desamma. Det tar också tid att skaffa sig full kännedom om ett bolag, ibland kanske ett år för att förstå bolagets styrkor och svagheter. Det är inte orimligt att utgå från att en styrelseledamot i ett mindre eller medelstort företag måste räkna med att avsätta i vart fall 15–20 arbetsdagar per år för detta enskilda uppdrag[1]. Det handlar då inte bara om styrelsemöten, utan även diskussioner och förberedelser mellan mötena. Uppdraget blir extra tidskrävande vid förvärv, kriser och nyetableringar. Vanligtvis föreligger också stora skillnader mellan ett uppdrag som styrelseordförande och övriga ledamöter såväl vad gäller ansvaret som tidsåtgången.

I det följande kommer jag översiktligt att beröra några av de mer vanligt förekommande situationerna, när en styrelse kan drabbas av ett personligt medansvar och avsluta med relationen mellan en medansvarig styrelse och bolagets revisor (vilka kan vara flera eller ett revisorsbolag). Här och där har jag hänvisat till doktrin eller rättspraxis. I främst rättspraxis finns i sin tur hänvisningar till andra avgöranden och annan doktrin, för den som vill fördjupa sig.

2. Ramarna för styrelsens ansvar

I 8 kap. 4 § Aktiebolagslagen (ABL) regleras ramarna för styrelsens åligganden och ansvar.

Styrelsen svarar för bolagets organisation och förvaltningen av bolagets angelägenheter.
Styrelsen skall fortlöpande bedöma bolagets och, om bolaget är moderbolag i en koncern, koncernens ekonomiska situation.
Styrelsen skall se till att bolagets organisation är utformad så att bokföringen, medelsförvaltningen och bolagets ekonomiska förhållanden i övrigt kontrolleras på ett betryggande sätt.
Om vissa uppgifter delegeras till en eller flera av styrelsens ledamöter eller till andra, skall styrelsen handla med omsorg och fortlöpande kontrollera om delegationen kan upprätthållas

Bolagets organisation och förvaltningen

I den mån aktiebolagets högsta beslutande organ, bolagsstämman inte beslutat om annat[2], eller om det inte heller i mer sällsynta fall regleras i bolagsordningen, ankommer det på styrelsen att utforma bolagets organisation och ombesörja förvaltningen av bolagets angelägenheter.

Rent allmänt åligger det styrelsen att se till att organisationen är ändamålsenlig. I detta innefattas att styrelsearbetet i sig ska inrymma rutiner och funktioner som verkar kvalitetssäkrande. Dokument som arbetsordning[3] där styrelsens arbete och fördelning av arbetsuppgifter redovisas kan få betydelse också när det handlar om ansvarsfrågor. Bland de uppgifter som tillkommer styrelsen märks även att i förekommande fall, tillsätta och utöva tillsyn över en verkställande direktör och att lägga fast riktlinjer för bolagets organisation. En annan funktion är att utöva ägarkontroll, en uppgift som inte kan delegeras till vare sig revisor eller underordnade befattningshavare.

Bolagets ekonomiska situation

Skyldigheten att fortlöpande bedöma bolagets ekonomiska situation åvilar styrelsen som kollektiv. Samtliga ledamöter måste därför hela tiden håller sig underrättad om bolagets ekonomiska förhållanden. Rapporteringen måste kunna förmedla en bild av bolagets orderstock, finansieringsförhållanden, likviditet och andra ekonomiska förhållanden, exempelvis särskilda risker. Vanligtvis lämnas löpande månatliga eller kvartalsbaserade ekonomiska rapporter till ledamöterna som ligger till grund för styrelsens överväganden och i förekommande fall, tillsyn över den verkställande direktören.

Kontroll av bokföringen, medelsförvaltningen och bolagets ekonomiska förhållanden i övrigt

Nära förknippad med skyldigheten att löpande hålla sig à jour med bolagets ekonomiska ställning är naturligtvis hanteringen av bolagets bokföring och redovisning, dess medelsförvaltning och dess ekonomiska förhållanden i övrigt. Styrelsen har därför ett ansvar för att organisationen inrymmer funktioner för betryggande kontroll av den ekonomiska förvaltningen. I bolag med verkställande direktör, åvilar det nu angivna ansvaret primärt denne som i sin tur rapporterar till styrelsen. Vanligtvis anlitas, i olika utsträckning, tredje man till stöd för uppgifterna t.ex. en redovisningsbyrå eller en revisionsbyrå.

Styrelsens ansvar vid delegering

I likhet med vad som alltid gäller, är det viktigt när man delegerar uppgifter, att göra det med omsorg och att därvid säkerställa att lämnade instruktioner är tydliga och heltäckande. Utöver detta krävs funktioner för löpande uppföljning. Jag vet inte hur många gånger jag stött på fall där det förvisso finns fina dokument över organisationen och vem som ska göra vad osv. Icke desto mindre fallerar det på olika sätt därför att uppföljning och kontroll inte sköts på ett tillräckligt bra sätt.

Det är således viktigt att uppmärksamma att styrelsen inte genom delegation, utfärdande av fullmakter eller liknande, undkomma det yttersta ansvaret enligt 8 kap. 4 § ABL. Delegation är en praktisk fråga men den bryter aldrig styrelsens ansvar för ovan nämnda uppgifter. Regleringen i 8 kap. 4 § sista stycket betyder inte heller i vilken omfattning styrelsen kan överlåta sitt ansvar för frågor som inte ryms inom paragrafen, dylikt får prövas – i den mån det inte följer av primärt, andra bestämmelser i ABL – från fall till fall. Bland de i rättspraxis mer förekommande situationerna där ansvar utkrävs av styrelsen är det s.k. företrädaransvaret.[4]

3. Företrädaransvar

Reglerna om företrädaransvar återfinns i 59 kap. 13 § skatteförfarandelagen (2011: 1244).[5]

Bestämmelsen lyder:

Om en företrädare för en juridisk person uppsåtligen eller av grov oaktsamhet inte har betalat skatt eller avgift, är företrädaren tillsammans med den juridiska personen skyldig att betala skatten eller avgiften.
Betalningsskyldigheten är knuten till den tidpunkt vid vilken skatten eller avgiften ursprungligen skulle ha betalats.
Om Skatteverket enligt 66 kap. 35 § har hänfört skatt eller avgift som avser flera redovisningsperioder till en period, avses med ursprunglig tidpunkt för betalning förfallodagen för skatt eller avgift som redovisas i den perioden

Tillämpningen är för att göra det hela mer lättsmält att för det fall någon i egenskap av företrädare för en juridisk person uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har underlåtit att betala skatt eller avgift, är företrädaren tillsammans med den juridiska personen skyldig att betala skatten eller avgiften (företrädaransvar). Om det finns särskilda skäl, får företrädaren helt eller delvis befrias från betalningsskyldigheten. I praxis anses inte uppsåt eller grov oaktsamhet föreligga om företrädaren senast den dag då skatten eller avgiften skulle ha betalats har vidtagit verksamma åtgärder för att få till stånd en samlad avveckling av den juridiska personens skulder med hänsyn tagen till samtliga borgenärers intressen, exempelvis ansökan om konkurs eller företagsrekonstruktion.

En tänkbar situation är om en kreditgivare drar in en checkkredit, som bolagets likviditet var helt beroende av. Styrelsen och även i förekommande fall, verkställande direktören, kan tyckas nödsakade att i en sådan situation dels inse att det inte skulle finnas medel för att betala skatter och avgifter när dessa förfaller dels skyldiga att därför vidta verksamma avvecklingsåtgärder.

Oaktsamhetsbedömningen

Bedömningen av oaktsamhet vilar på den grunden att en företrädare som driver verksamheten vidare – trots att han eller hon har insett eller borde ha insett att en fortsatt drift medför en påtaglig risk för att den juridiska personen inte kommer att kunna fullgöra sin betalningsskyldighet – får anses ha agerat grovt oaktsamt. Det svenska synsättet om att Staten minsann ska ha sina pengar oavsett vad lyser som bekant igenom det mesta rörande vårt lands skattelagar. Därför anses oaktsamhet och ansvar gå hand i hand särskilt i de fall där företrädaren har använt medel avsedda för skatter och avgifter som riskkapital i verksamheten eller på annat sätt medvetet har tagit en risk i fråga om den juridiska personens förmåga att betala sina skatter och avgifter. I de sistnämnda situationerna bör förutsättningar för företrädaransvar i princip alltid anses föreligga om ansvarsbefriande åtgärder inte har vidtagits senast på förfallodagen. Månandet om de anställda och den fromma förhoppningen om att en otillräcklig finansiell situation kommer att lösa sig, belönas således inte hur ädelt motivet kan tyckas vara. Staten ska ha sina pengar eller så ska bolaget försättas i konkurs om inte företagsrekonstruktion bedöms tillräckligt. Kritiken mot detta synsätt skulle ta för stor plats för denna artikel. Dock ska sägas att välgrundad kritik finns. Till detta kommer frånvaron av något egentligt tjänstemannaansvar.[6]

Bedömningen om oaktsamheten är grov eller om det är fråga om uppsåt ska omfatta bland annat vilka handlingsalternativ som företrädaren hade att tillgå liksom vederbörandes skäl för att vidta eller avstå från vissa åtgärder. Vidare måste beaktas både vad som har föranlett att skatten eller avgiften inte har betalats och varför företrädaren inte senast på förfallodagen har vidtagit verksamma åtgärder för att avveckla den juridiska personens skulder.  Exempelvis kan betalningsoförmågan bero på händelser som har varit plötsliga och oförutsedda – särskilt om det rör sig om händelser som har inträffat i nära anslutning till förfallodagen. I dylika situationer kan det sannolikt anses rimligt att driva verksamheten vidare även någon tid efter det att skatterna och avgifterna har förfallit till betalning. En inte helt otänkbar situation är skulle kunna vara att ett bolags betalningsoförmåga inträffar till följd av oförutsedda händelser blott några få dagar innan skatter och avgifter förföll till betalning. Styrelsen vidtar då omedelbara åtgärder för att försöka skaffa extern finansiering i syfte att återhämta av verksamheten. När dessa försök misslyckas påbörjas omgående ett arbete med att ta fram en ansökan om företagsrekonstruktion som också ges in dagen efter förfallodagen för skatter och avgifter. Även omständigheter som har inträffat efter förfallodagen kan behöva beaktas. I praxis framgår också att tillämpningen av bestämmelserna om företrädaransvar ska vara nyanserad och att utrymmet för att undkomma sådant ansvar inte får bestämmas alltför restriktivt.[7]

Typsituationen för uppsåtsfallen är att det har funnits likvida medel på förfallodagen, men att betalning trots detta har underlåtits, eller att likvida medel har funnits kort tid före förfallodagen, men att dessa har använts för betalning av andra skulder, till exempel leverantörsskulder.

Bedömningen av om, och i så fall när, företrädaren borde ha haft anledning att misstänka att den juridiska personen inte kommer att kunna fullgöra sina skyldigheter påverkas bland annat av graden av företrädarens inflytande och den juridiska personens ekonomiska situation. Såsom redogjorts för ovan följer av 8 kap. 4 § att en företrädare har ett ansvar för att fortlöpande följa upp och kontrollera den ekonomiska ställningen och övriga ekonomiska förhållanden i bolaget däribland förmågan att betala skatter eller avgifter. Försummas detta ansvar anses i praxis att grov oaktsamhet är för handen. Försummar företrädaren att, i förekommande fall, medverka till att verksamma åtgärder för att avveckla den juridiska personens skulder vidtas senast på förfallodagen, ja då torde risken för personlig betalningsskyldighet vara överhängande.

Det sista halmstrået för en företrädare är bedömningen av företrädarens individuella förutsättningar och hans eller hennes situation i övrigt, i den mån dessa förhållanden kan antas ha betydelse för insikten hos företrädaren om den juridiska personens betalningsförmåga.

4. Kontrollbalansräkning

En styrelse i ett bolag som drabbas av en märkbar försämrad ekonomisk ställning, ska upprätta en kontrollbalansräkning enligt 25 kap. 13 § ABL (KBR1). Visar denna att bolagets egna kapital understiger det registrerade aktiekapitalet (s.k. kritisk kapitalbrist) med mer än hälften måste bolagsstämman ta ställning till den fortsatta driften. Försummas detta riskerar styrelsens ledamöter ett personligt ansvar för bolagets skulder. Den andra situationen som jag inte närmare berör i den här artikeln är när ett resultatlöst utmätningsförsök har ägt rum. Bestämmelsen lyder:

Styrelsen skall genast upprätta och låta bolagets revisor granska en kontrollbalansräkning när det finns skäl att anta att bolagets eget kapital, beräknat enligt 14 §, understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet, eller
när det vid verkställighet enligt 4 kap. utsökningsbalken har visat sig att bolaget saknar tillgångar till full betalning av utmätningsfordringen.

Som riktmärke gäller att styrelsen ska upprätta en kontrollbalansräkning så snart misstanke uppkommit om att bolagets aktiekapital passerat den kritiska gränsen. Praxis visar att den kritiska gränsen bedöms från fall till fall där mindre bolag har en kortare handlingsfrist jämfört med större företag med en mer omfattande verksamhet. I det först angivna fallet torde tidsfristen inte sträcka sig längre än i vart fall en månad bortom den tidpunkt då bolagets eget kapital understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet. För ett bolag med mer omfattande verksamhet kanske fristen sträcks ut till den dubbla, eller två månader.

Kontrollbalansräkning 1

Förvisso ska KBR1 underställas en revisor – revisorsgranskningen är i förekommande fall obligatorisk – men det innebär inte att revisorn har ansvar för att upprätta en kontrollbalansräkning. Bestämmelsen i 15 kap. 13 § ABL förutsätter att det finns en revisor. Så är som bekant inte alltid fallet. I mindre bolag finns, jämlikt 9 kap. 1 § ABL, möjlighet att i bolagsordningen föreskriva att revisor inte är obligatorisk. I dylika företag, där revisor inte utsetts, behöver kontrollbalansräkningen överhuvudtaget inte granskas av revisor.[8] Skyldighet att upprätta en kontrollbalansräkning gäller endast styrelsen. Granskningen av revisorn vilar på uppgifter från styrelsen och ska utföras enligt god redovisningssed. En styrelse kan få mycket svårt att hävda medansvar för en revisor, trots eventuell oaktsamhet när omständigheterna är sådana att det föreligger grund att ålägga styrelsen ett personligt betalningsansvar enligt bestämmelserna i 25 kap. ABL. Jag återkommer till detta avslutningsvis i denna artikel.

Enligt 25 kap. 14 § ABL är det tillåtet att vid beräkningen av det egna kapitalets storlek göra vissa justeringar. Tillgångar får med visst undantag för pensionsavsättningar, tas upp till ett högre värde och avsättningar och skulder tas upp till ett lägre värde än i den ordinarie redovisningen, om de värderingsprinciper som används vid upprättande av kontrollbalansräkningen är förenliga med god redovisningssed. Tillgångar får redovisas till nettoförsäljningsvärdet. Skulder på grund av statligt stöd för vilket återbetalningsskyldigheten är beroende av bolagets ekonomiska ställning behöver inte redovisas, om stödet, i händelse av konkurs eller likvidation, ska betalas tillbaka först sedan övriga skulder har betalats. Obeskattade reserver ska delas upp på eget kapital och uppskjuten skatteskuld.

Det ska här framhållas att ”misstanke” bör leda till försiktighet och styrelsen bör därför upprätta en kontrollbalansräkning hellre en gång för mycket än tvärtom. Detta sagt så behöver en kontrollbalansräkning inte upprättas blott därför att det synliga egna kapitalet enligt den offentliga redovisningen understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet. Är det så att det uppenbart finns dolda övervärden av det slag som får beaktas när man upprättar en kontrollbalansräkning och övervärdena täcker bristen räcker det med att dessa omständigheter redovisas i – tillsammans med styrelsens överväganden – styrelseprotokollet. Vill man som sagt vara extra försiktig är det inte dumt att upprätta en formell kontrollbalansräkning i alla fall, vederbörligen granskad av en revisor om sådan finns, trots merarbetet och merkostnaderna. Ett sådant agerande kan dessutom öka ledamöternas fokus på bolagets ekonomiska situation och därmed bidra till aktiva åtgärder för att förbättra bolagets ekonomiska ställning.

Åttamånadersfristen

När en KBR1 utvisar att bolagets eget kapital understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet, ska styrelsen enligt 25 kap. 15 § ABL, kalla till bolagsstämma och till denna hänskjuta frågan om bolaget ska gå i likvidation. Naturligtvis ska KBR1 jämte revisorns yttrande däröver, läggas fram på stämman. För det fall stämman finner att bolagets eget kapital understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet – måste stämman ta ställning till om bolagets egna kapital kan återställas till fullo inom åtta månader, vilket följer av 25 kap. 16 § ABL. Det är i det närmaste uppenbart att det är styrelsen som lägger fram sina överväganden för bolagsstämman att pröva och att dessa överväganden ska vara välgrundade. I den mån och stämman fattar beslut om att driva verksamheten vidare därför att det finns välgrundade skäl att tro på en ekonomisk återhämtning, ska bolagsstämman inom åtta månader från den första kontrollstämman på nytt pröva frågan om bolaget ska gå i likvidation. Härigenom lämnas aktieägarna möjlighet till skäligt rådrum för att vidta lämpliga åtgärder i ett underkapitaliserat bolag vilket för övrigt också har ansetts gynna borgenärerna. En konkurs eller likvidation i onödan leder vanligtvis till ren och skär kapitalförstöring för att inte tala om de fall där människor förlorar sina anställningar.

Kontrollbalansräkning 2

Inom åtta månader, ska en ny kontrollbalansräkning föreläggas bolagsstämman, KBR2. Utvisar denna att allt är frid och fröjd, dvs att om bolagets egna kapital återställts till fullo, ja då är det bara att ”köra vidare” så att säga bolaget är utom fara, i vart fall för stunden, och så även styrelsen. Om kontrollbalansräkningen däremot inte utvisar att det finns full täckning för det registrerade aktiekapitalet, är bolagsstämman skyldig att besluta att bolaget ska gå i likvidation. Föreligger likvidationsplikt så är styrelsen skyldig att ansöka om likvidation. Försummar styrelsen detta riskerar styrelsen personligt betalningsansvar.

Styrelsens personliga ansvar

Det personliga ansvaret regleras i 25 kap. 18 § ABL och kan sammanfattas i att styrelsen blir ansvarigt för bolagets skulder som regel när styrelsen har underlåtit att upprätta och, i förekommande fall, låta bolagets revisor granska KBR 1 och när det är påkallat KBR2, samt dessutom kalla till en första kontrollstämma och i förekommande fall också till en andra kontrollstämma, eller när det föreligger krav härpå, ansöka hos tingsrätten om att bolaget ska gå i likvidation. Ansvaret är solidariskt för de förpliktelser som uppkommer för bolaget under den tid som underlåtenheten består – den s.k. ”medansvarsperioden”. När en ansvarsperiod löper omfattas i regel även styrelseledamöter som avgår under perioden. Ansvaret inbegriper även förpliktelser som uppkommer efter avgången, om det saknas grund för ansvarsfrihet för den avgående ledamoten. Här skulle man kunna tänka sig som befriande omständigheter att vederbörande ansöker hos berörd tingsrätt om att bolaget skulle gå i likvidation, på grund av kritisk kapitalbrist eller genom konkreta försök att vidta åtgärder för att läka kapitalbristen genom exempelvis en nyemission. På samma sätt riskerar en nytillträdd ledamot under en löpande ansvarsperiod att bli personligt ansvarig. Huruvida ett medansvar föreligger för den nytillträdde ledamoten är emellertid en ansvarsfrihetsfråga. Enligt Högsta domstolens avgörande NJA 2012 s. 858 löper en omkastad bevisbörda i situationer som dessa utöver att en mer liberal syn på ansvaret därutöver.[9]

”När det gäller frågan huruvida en styrelseledamot har varit försumlig i här aktuellt hänseende ska en omkastad bevisbörda tillämpas. Den omkastade bevisbördan innebär ingen presumtion för försumlighet utan endast att den berörde styrelseledamoten har att bevisa de omständigheter som han lägger till grund för att han inte har varit försumlig respektive att motbevisa de påståenden som bolagsborgenären gör. Beroende på omständigheterna kan en mindre eller större bevislättnad föreligga. Vad som är att anse som försumligt – eller dess motsida: vad som är aktsamt – vid prövningen av om en enskild styrelseledamot har ett medansvar enligt de aktiebolagsrättsliga kapitalskyddsreglerna måste sättas i relation till den ifrågavarande situationen. Av det följer att vid en given prövningstidpunkt kan en nytillträdd styrelseledamot inte bedömas efter samma måttstock som den som har lång tid bakom sig i styrelsen. En helhetsbedömning av samtliga förhållanden ska göras, därvid utöver historik i bolaget exempelvis kompetens och arbetsfördelning mellan styrelseledamöterna kan ha betydelse. Försumlighetsprövningen bör inte vara inriktad på formalitetsspörsmål utan på frågan huruvida den berörde styrelseledamoten har på det hela taget agerat försvarligt i den situation som bolaget befann sig i. De svåra beslutsfrågor som en styrelseledamot i ett krisande bolag ofta har att ta ställning till, motiverar att man vid efterhandsbedömningar har en förhållandevis generös och förstående syn på vad som borde ha gjorts och inte ha gjorts. Så länge styrelseledamoten har uppfyllt rimliga krav när det gäller att hålla sig informerad och att göra en seriös utvärdering av situationen, finns det sällan anledning att sätta i fråga de ställningstaganden som styrelseledamoten kom fram till. Beträffande en nytillträdd styrelseledamot kan det i allmänhet inte begäras att han ska vara fullt insatt i bolagets förhållanden från dag ett. Ett tidsmässigt utrymme för ledamoten att sätta sig in i dessa måste godtas. Storleken på det utrymmet beror på omständigheterna, men det kan bli fråga om en betydande tid. Utöver ett tidsutrymme för kunskapsinhämtande måste erforderlig tid medges också för överväganden och genomförande av de åtgärder som kan vara befogade. Här skiljer sig emellertid inte bedömningen mellan en nyinträdd styrelseledamot, sedan han väl har satt sig in i bolagets förhållanden, och en styrelseledamot som genom sin tidigare verksamhet i bolaget har fått tillräcklig kunskap om beslutssituationen.”

Tilläggas ska att den som vet med sig att styrelsen försummat sina skyldigheter ovan men ändå handlar på bolagets vägnar svarar solidariskt med styrelsens ledamöter för de förpliktelser som därigenom uppkommer för bolaget. Främst kommer verkställande direktören, om en sådan finns, i fråga men även en enskild styrelseledamot som agerar på motsvarande sätt är normalt ansvarig liksom särskilda firmatecknare, ett ombud eller en anställd med ställningsfullmakt med flera

5. Möjligheten att dela medansvaret med revisor

Många tror att bara för att det finns en revisor och denne godkänt en årsredovisning eller en kontrollbalansräkning, för att knyta an till det som anförts ovan, så är revisorn, ansvarig för styrelsens tillkortakommanden. Högsta domstolen (NJA 2017 s. 1011) har emellertid slagit fast att en oaktsam revision inte ger styrelseledamöter som har ådragit sig medansvar enligt reglerna om kapitalbrist i 25 kap. i ABL rätt att få sin skada helt eller delvis ersatt av revisorn enligt bestämmelsen i 29 kap. 2 §. ABL.

Av 29 kap. 1 och 2 §§ ABL följer bland annat att en revisor ska ersätta skada som han vid fullgörandet av sitt uppdrag genom överträdelse av aktiebolagslagen, tillämplig lag om årsredovisning eller bolagsordningen uppsåtligen eller, av oaktsamhet tillfogar en aktieägare eller någon annan. Uttrycket ”annan” bör närmast förstås som ett klargörande av att ren förmögenhetsskada i angivna fall kan ersättas också i ett utomobligatoriskt förhållande. Normskyddet tar sikte på, till exempel i fall där det handlar om en årsredovisning, den tillit till årsredovisningen som har varit befogad.

I NJA 2017 s. 1011, hade ett bolag försatts i konkurs och därefter hade styrelseledamöterna genom en lagakraftvunnen dom ålagts betalningsskyldighet för bolagets skulder enligt medansvarsbestämmelsen i 25 kap. 18 § aktiebolagslagen, eftersom de inte hade upprättat någon kontrollbalansräkning. Därutöver har ytterligare krav på betalning riktats mot styrelseledamöterna i anledning av påstått medansvar. Styrelseledamöterna gjorde gällande att det ankommit på revisorn att se till att de upprättade en kontrollbalansräkning. Det ansågs i målet klarlagt att revisorn i och för sig förfarit oaktsamt genom att vid revisionen godta företagsledningens värdering av bolaget med dotter– och systerbolag och fastställa bolagets resultat-och balansräkning. Vidare var det utrett att revisorn brustit i informationen till styrelseledamöterna om den allvarliga ekonomiska situation som bolaget befunnit sig i och inte heller verkat för upprättandet av en kontrollbalansräkning.

Högsta domstolen hänvisar till aktiebolagslagens regler i sin dom och framhåller att styrelsen inte kan delegera bort sitt ansvar, vilket jag redovisat för ovan. Vidare framhåller domstolen att revisorn ”… i ett aktiebolag ska granska bolagets årsredovisning och bokföring samt styrelsens och den verkställande direktörens förvaltning. Granskningen ska utföras med professionell skepticism och vara så ingående och omfattande som god revisionssed kräver (9 kap. 3 §). I samband med revisionen ska revisorn till styrelsen och den verkställande direktören framställa de erinringar och göra de påpekanden som följer av god revisionssed (6 §).”[10] Högsta domstolen framhåller även att grunden för ansvaret som styrelseledamöterna grundar sin talan på, nämligen 29 kap. 1 § ABL ”aktieägare eller någon annan” endast klargör att ansvaret inte är begränsat till att gälla mot endast aktieägare. Normskyddet, som bestämmelsen avser, ”härleds ur ändamålet med den åsidosatta normen och kan därför inte bestämmas på ett entydigt sätt för alla fall. Vad som är ett relevant normskydd beror bland annat på föremålet för revisionen och ändamålet med den norm som revisorn har åsidosatt. (Jfr p. 16 – 28 i ”BDO” NJA 2014 s. 272.)”.[11]

Högsta domstolen menar att rollfördelningen mellan styrelsen och revisorn innebär att en oaktsamt utförd revision av en årsredovisning som kan ligga till grund för ett skadeståndsansvar mot en aktieägare eller någon annan, i princip inte kan medföra att revisorn blir skadeståndsansvarig också mot en styrelseledamot som har ett eget ansvar för redovisningen. Medansvaret enligt 29 kap. ABL syftar till att vara handlingsdirigerande och omfattar inte bolagets revisor. På samma sätt kan inte revisorn dela ansvaret med styrelsens ledamöter på grund av revisorns underlåtenhet att informera om den allvarliga ekonomiska situation som bolaget befunnit sig i och genom att inte ha verkat för upprättandet av en kontrollbalansräkning. Tvärt om så ligger det i styrelseledamöternas intresse att själva undvika medansvar genom att hålla sig tillräckligt underrättade om sakernas tillstånd och säkerställa att de uppgifter som de lämnat i årsredovisningen också varit välgrundade. Ett sätt att göra detta på – om styrelsen självt saknar kompetens – är exempelvis genom anlitandet av extern kompetens.

7. Avslutande synpunkter

Det förtroende som ges till en person som väljs in i en bolagsstyrelse, förutsätter att ledamoten tar ett stort ansvar för bolagets organisation, ekonomi, styrning med mera. Till viss del kan olika ansvarsområden fördelas bland ledamöterna, men ansvaret är i princip kollektivt och kan inte delegeras bort. Ansvaret innebär också att en ledamot inte får vara främmande inför situationen att hysa en i förhållande till övriga ledamöter annan uppfattning, till och med så avvikande att det ur vederbörande ledamots synvinkel är motiverat att själv ansöka om konkurs. En avvikande uppfattning bör, för att tillmätas någon betydelse, dokumenteras, helst i ett styrelseprotokoll. Ibland måste en ledamot ta sitt eget ansvar och avgå. Dock bör en avgång föregås av konkreta försöka att komma till rätta med bolagets ekonomiska problem. Företrädaransvaret är i praktiken absolut även om det finns (små) möjligheter att undkomma ansvar. Skyldigheten att upprätta en kontrollbalansräkning kräver att så sker inom en mycket kort tidsrymd efter det att misstanke om kritisk kapitalbrist föreligger. Ansvarsfördelningen mellan de olika bolagsorganen – styrelse och revisor – betyder huvudsakligen att styrelsen inte kan undkomma sitt medansvar genom att skylla på revisorn. Utomstående kan däremot – även om kraven på kausalitet kan inverka hämmande på förutsättningarna för framgång – utkräva ansvar av såväl styrelsen som revisorn.

Claude D Zacharias

oooOooo

Ansvarsbegränsning: se https://zacharias.se/blogg/

________________________________________________

Doktrin och rättsfall av intresse

NGB, 2019, Aktiebolagslagen, En kommentar med supplement 14.

Styrelseakademien, Vägledning till god styrelsesed, 2003.

NJA 2017 s. 1011.

HFD 2018 ref. 4.

NJA 2014 s. 272.

NJA 2012 s. 858.

NJA 2009 s. 210.

RÅ 2009 ref. 72.

______________________________________________

[1] Styrelseakademien, Vägledning till god styrelsesed, 2003, s. 37.

[2] Den lydnadsplikt som en styrelse har i förhållande till bolagsstämman är inte absolut. Lydnadsplikten gäller inte om anvisningen står i strid med ABL eller den för bolaget gällande lagen om årsredovisning.

[3] I 8 kap. 5 § ABL regleras frågan om kontrollen av bolagets ekonomiska ställning. Styrelsen ska meddela skriftliga instruktioner för när och hur sådana uppgifter som behövs för styrelsens bedömning ska samlas in och rapporteras till styrelsen. Undantag görs för bolag med begränsad storlek och verksamhet. I fåmansbolag med en enda ledamot saknas – för att exemplifiera – skäl att tynga administrationen med ett dokument som saknar betydelse enär allt ansvar alldeles oavsett, vilar på den enda ledamoten i bolagets styrelse. Andra exempel är aktiebolag utan anställda eller verksamhet.

[4] Utan att närmare gå in på frågan om kausalitet eller orsakssamband, så är det en förutsättning att styrka förekomsten därav, för att överhuvudtaget kunna utkräva skadestånd. Det gäller att hålla isär skadeståndsansvar och skadeståndet. Bara för att man gjort sig skyldig till en skadeståndsgrundande handling i och för sig, betyder det inte per automatik också ett utgivande av skadestånd. För att exemplifiera med en oriktig årsredovisning som lagts till grund för ett affärsbeslut, är ett grundläggande kausalitetskrav att den oriktiga informationen i årsredovisningen typiskt sett kan anses ha varit relevant för affärsbeslutet. Med detta avses att om årsredovisningen hade haft det innehåll som den borde ha haft, så skulle det ha motiverat att ett annat handlande allvarligt hade övervägts, eller till och med valts, i stället för det som valdes och som påstås inneburit skada.

[5] Se mer härom ibland annat Högsta Förvaltningsdomstolens avgörande 2018 ref. 4.

[6] Förvisso kan anställda inom staten åtalas för tjänstefel, dvs. när någon med uppsåt eller av oaktsamhet åsidosätter sina arbetsuppgifter vid myndighetsutövning. Det är dock viktigt att komma ihåg att ringa tjänstefel – den lindrigaste av de tre graderna av tjänstefel – inte innebär straffansvar. I praktiken är det ytterst sällan någon döms för tjänstefel. En siffra som jag noterat är på sin höjd 10–20 fall av per år och nästan alltid med böter som påföljd. Med tanke på hur restriktiv den svenska skadeståndsrätten dessutom är, kan man med fog påstå att tjänstemannaansvaret är så pass urholkat att det för den enskilde saknar betydelse. För tjänstemännen å andra sidan betyder det att beslut kan fattas mer eller mindre utan konsekvens, hur illa underbyggda besluten än må vara och oavsett konsekvenserna för den enskilde. Till exempel torde tjänstemän på Kronofogdemyndigheten mer eller mindre nicka och acceptera konkursförvaltares rekommendationer att inte driva en återvinningstalan oavsett den principiella rimligheten av att göra det. Ett annat exempel är att tjänstemän på Skattemyndigheten och Kronofogdemyndigheten avstår från att ställa erforderlig säkerhet i ett mål om återvinning, när det finns tillgångar att säkra och trots risken för att dessa tillgångar med hänsyn till kända omständigheter riskerar att ”försvinna”. I stället godtar dessa – vanligtvis i samråd med konkursförvaltaren – med en axelryckning löpande avskrivningar av skattefordringar, något som får bäras av skattebetalarna i slutändan. Vinnarna i denna ekvation är konkursförvaltarna och gäldenärerna. Författaren tillstår att ovan är en iakttagelse från ett faktiskt mål.

[7] Se RÅ 2009 ref. 72.

[8] NGB, Aktiebolagslagen, En kommentar del III med supplement 14, 2019, s. 25:28.

[9] Se p. 20–23 i NJA 2012 s.858.

[10] Se p. 11 i NJA 2017 s. 1011

[11] I NJA 2014 s. 272 framhåller Högsta domstolen att den överträdda normens skyddsändamål styr förutsättningarna för ansvar och vilka som tillhör den skyddade kretsen.

Kommentarer är stängda.



Zacharias® 556469-2993 © 2014 All Rights Reserved     |     Cookies