Följ oss

Sedan 1949

Skadestånd för rättegångskostnader

Skadestånd för rättegångskostnader

Advokat Claude D Zacharias

Kontakta våra jurister

1. Inledning

I praxis är det inte så vanligt med resonemang om att uppkomna rättegångskostnader kan utkrävas såsom skadestånd. Någon uttrycklig lagreglering finns inte specifikt för detta. När det gäller t.ex. överlåtelser av fast egendom eller bostadsrätter, förekommer det ej sällan att köpare och säljare först för en rättegångsprocess mot varandra, och vanligtvis är det då köparen som väcker talan mot säljaren om skadestånd eller prisnedsättning på grund av fel. I normalfallet företräds parterna av juridiska ombud. När sedan målet prövats slutligt står någon som förlorare. Denne kanske då vänder sig mot den inblandade mäklaren och kräver skadestånd med stöd av mäklarlagen. Frågan är då om ett yrkande om skadestånd även skäligen kan omfatta rättegångskostnaderna i tvisten mellan säljare och köpare. Föreligger tillräckligt orsakssamband mellan mäklarens eventuella fel, om nu sådant fel anses föreligga, och den köpare-säljare tvist som föregick talan mot mäklaren? Rent spontant kan tyckas att det är rimligt att en avtalspart som är missnöjd med ett köp först ska vända sig mot sin avtalskontrahent för att få sin sak prövad innan han ger sig på mäklaren.

Med ett sådant synsätt är det inte långsökt att hävda att även rättegångskostnader i en köpar-säljartvist kan komma att omfattas av en mäklares skadeståndsskyldighet. Man kan tänkta sig andra situationer t.ex. där parterna ingått ett avtal som i något avseende innehåller en garanti för olika saker, bl.a. uppkomna ombudskostnader för det fall den andra parten inte fullgör sina kontraktuella åtaganden. Tydlig praxis har saknats på området men det finns avgöranden som ger stöd för att rättegångskostnader, i vissa fall, kan läggas till grund för en skadeståndstalan.[1] I det följande kommer jag att beröra några rättsfall som ger stöd för det nu anförda.

2. Rättspraxis

I Svea hovrätts dom 1996-05-30, mål nr T 1658-95, dom nr DT 31, ansågs inte rättegångskostnaden ersättningsgilla. Den underliggande tvisten handlade om en fastighetsöverlåtelse, liknande den i det exemplet som denna artikel inledningsvis redovisade.[2].

I NJA 2010 s. 112, ansågs inte heller grund för skadestånd på grund av uppkomna rättegångskostnader föreligga. Målet handlade om ett bygglovsärende där den drabbade inte ansågs berättigad till skadestånd för rättegångskostnader som föranletts av oriktig myndighetsutövning av kommunen. 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) och artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen. Det fel som begåtts, var av formell natur men innebar att, något förenklat, bygglovsprocessen fick göras om. Den klagande menade därvid att den berörda Miljö- och byggnämnden, vid myndighetsutövning, genom fel eller försummelse vållat klaganden skada. Skadan påstods bestå dels i att klaganden fått sin utsikt mot Mälaren väsentligen förstörd, dels i att klaganden ådragit sig kostnader för juridiskt biträde i den förvaltningsprocess han blev tvungen att föra hos länsstyrelsen och vid länsrätten.

Den fråga Högsta domstolen prövade var om klaganden skulle anses berättigad till ersättning för de ombudskostnader klaganden ådrog sig till följd av att han var tvungen att överklaga det första bygglovsbeslutet i två instanser för att få yttra sig i bygglovsärendet hos nämnden. Högsta domstolen anför därvid i sin dom bl.a.:

[…] Om det har förekommit fel eller försummelse från det allmännas sida som leder till att någon drabbas av kostnader har det emellertid ansetts kunna bli aktuellt att under vissa förhållanden ersätta ombudskostnader som skadestånd. […] Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen ska en kommun ersätta ren förmögenhetsskada om den vållats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande kommunen svarar. I förarbeten och praxis har uttalats att det inte räcker att en domstols eller en myndighets bedömning varit felaktig för att skadeståndsskyldighet ska föreligga. Endast uppenbart oriktiga bedömningar ska i sådana fall anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen (se t.ex. NJA 1994 s. 194, 2003 s. 285 och 2007 s. 862). […] I den utsträckning som Europakonventionen ger anledning till det ska bestämmelserna om det allmännas skadeståndsansvar tolkas fördragskonformt, vilket enligt uttalanden av HD kan innebära att vissa i lagmotiv, praxis eller doktrinen antagna begränsningar i tillämpningsområdet inte kan upprätthållas fullt ut (se NJA 2003 s. 217, 2005 s. 462, 2007 s. 295 och s. 584). […] Att miljö- och byggnadsnämnden åsidosatte en processuell regel genom att underlåta att bereda [klaganden] tillfälle att yttra sig över bygglovsansökningen inför det första beslutet om bygglov kan inte i sig anses utgöra en kränkning av hans rätt till respekt för sin egendom i den mening som avses i artikel 1 i tilläggsprotokollet. Någon överträdelse av Europakonventionen som kan grunda rätt till skadestånd för [klaganden] i nu aktuellt hänseende föreligger därmed inte.

Klaganden ansågs med andra ord inte ha styrkt att den kommunala nämnden gjort uppenbart oriktiga bedömningar för att handläggningen skulle anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Därtill ansågs klagandens rättigheter enligt Europakonventionen inte kränkta, på grund av klagandens möjligheter att anföra besvär och få sin sak prövad.

I NJA 2013 s 762, handlade det om upphandling och närmare bestämt om den som har vunnit en överprövningsprocess kunde tillerkännas ersättning för kostnaderna, men då såsom skadestånd med stöd av 7 kap. 6 § 1992 års LOU.[3]  Högsta domstolen anför därvid bl.a.:

[…] Regelns utformning talar således för att ersättning ska kunna utgå för skäliga ombudskostnader som har orsakats av en överträdelse av 1992 års LOU. Det kan även noteras att Högsta domstolen i rättsfallet NJA 2010 s. 112, som gällde en tillämpning av den i 3 kap. 2 § skadeståndslagen angivna skadeståndsregeln, har nämnt att det har ansetts kunna bli aktuellt att under vissa förhållanden ersätta ombudskostnader i en förvaltningsprocess som skadestånd. […] Ändamålsskäl talar således för att skäliga rättegångskostnader, vid framgång i överprövningsprocessen, ska kunna ersättas som skadestånd. Slutsatsen är att den kostnad som en anbudsgivare har ådragits genom att framgångsrikt driva en överprövningsprocess kan utgöra en ersättningsgill skada. Skadan har ett så nära samband med upphandlingsfelet att den i allmänhet bör anses ha uppkommit genom överträdelsen av lagens bestämmelser. Skadan kan då ersättas med stöd av 7 kap. 6 § 1992 års LOU (16 kap. 20 § första stycket 2007 års LOU).

3. Sammanfattande kommentar

Av redovisade rättspraxis framgår att Högsta domstolen rent principiellt öppnat upp för att såväl ombudskostnader som rättegångskostnader i och för sig kan utgöra grund för ett skadeståndsyrkande. Emellertid krävs sannolikt beträffande ombudskostnader uppkomna utom rätta, avtalsstöd eller direkt lagstöd.

Beträffande faktiska rättegångskostnader synes avkrävas adekvat kausalitet och kostnaderna måste också ha varit nödvändiga för att bevara den skadelidandes rätt.

Med adekvat kausalitet avses ett tillräckligt starkt orsakssamband. Dels måste det finnas ett orsakssamband (kausalitet) mellan handlingen och skadan, dvs. att skadan helt eller delvis uppstod på grund av handlandet, dels att orsakssambandet är tillräckligt typisk för handlandet ifråga. Man brukar prata om att det ska "ligga i farans riktning" att en sådan skada kan uppstå av ett sådant handlande.[4]

Såsom framgår av NJA 2013 s. 762, ser man också på andra omständigheter såsom ändamålsskäl. Man kan också tänka sig, såsom är vanligt i samband med skadeståndsmål, att krav ställs på att den handling som åberopas till stöd för skadestånd i någon mån också är klandervärd. Detta blir än mer betydelsefull när ett direkt lagstöd saknas såsom nu bl.a. är fallet i 20 kap. 20 § 2016 års lag om offentlig upphandling.

Avslutningsvis kan således konstateras att utrymmet för att yrka skadestånd på grund av ombuds – eller rättegångskostnader har ökat med åren. I något fall finns även lagstöd för att inlemma dylika kostnader i ett skadeståndsyrkande.

oooOooo

Vi på Zacharias Advokatbyrå arbetar regelbundet med skadeståndsfrågor och rättsprocesser, och biträder därför också våra kunder löpande med sakkunskap om bl.a. frågor som behandlats i denna artikel.

Kontakta oss

_______________________________________________________

[1] Se Fastighetsmäklarlagen, En kommentar, 2 u, Zacharias, Claude, 2013 s. 819

[2] Målet är gammalt och vid den aktuella tidpunkten saknades vägledande praxis från Högsta domstolen. Målet handlade om en köpares tvist mot fastighetsmäklaren. Yrkade rättegångskostnader avsåg en rättegången mellan köparen och säljaren som för övrigt köparen förlorade. Mäklaren ansågs förvisso skadeståndsskyldig. Domstolarna och därmed hovrätten ansåg inte att adekvat kausalitet förelåg såsom det får förstås. Tingsrätten skriver kort ”[Köparens] kostnad i målet mot säljaren och för advokatens resekostnad är enligt tingsrättens mening inte en sådan följd av [Mäklarens] felaktiga förfärande som skall ersättas som skadestånd. Hovrätten ”anslöt” sig till tingsrättens bedömning. Se även Hovrättens över Skåne och Blekinge dom 2013-10-30, mål nr T 1637–12, där dock talan ogillades enär den avtalsrättsliga bestämmelse som käranden hänvisade till inte ansågs täcka kravet som därtill inte handlade om ombudsarvode uppkommit vid en rättslig prövning utan under handläggning av rättsliga angelägenheter utom rätta.

[3] 1992 års Lag om offentlig upphandling har ersatts av Lag (2016:1145) om offentlig upphandling. I 20 kap regleras numera rätten till skadestånd, och då uttryckligen i 20 kap. 20 § nämnda lag.

[4] Ett exempel som författaren sett, och tycker är tydligt exemplifierande, är situationen där en tomtägare spränger berggrund på sin tomt, och grannens husgrund blir skadat på grund av vibrationerna. Den adekvata kausaliteten mellan handlingen och skadan är uppenbar. Men om en joggare springer förbi när sprängningarna pågår och blir så blir skrämd av explosionerna att joggaren snubblar och bryter benet, föreligger förvisso kausalitet mellan handlingen och skadan, men den är inte adekvat.

Kommentarer är stängda.



AB Zacharias Advokatbyrå ® 556469-2993 © 2014 All Rights Reserved     |     Villkor     |     Cookies