Följ oss

Sedan 1949

Tolkningsregeln i 11 kap. 8 § Ärvdabalken

Tolkningsregeln i 11 kap. 8 § Ärvdabalken

Advokat Claude D Zacharias och jur.kand. Jenny Andersson

1. Tolkningsregel

En sällan tillämpad bestämmelse är 11 kap. 8 § Ärvdabalken (”ÄB”). Bestämmelsen är en tolkningsregel som presumerar att en testator inte vill låta sin före detta maka eller sambo, ärva – en tolkningsregel som inte är given om den avlidnes vilja kan utredas. En tolkningsregel som dessutom inte får leda till att anknytningen till testamentets ordalydelse frångås.[1] Bestämmelsen lyder:

Har en make gjort testamente till den andra maken är förordnandet utan verkan, om äktenskapet är upplöst vid testators död eller mål om äktenskapsskillnad då pågår. Detsamma gäller, om någon har gjort testamente till sin sambo men samboförhållandet har upphört före testators död.

Tolkningsreglerna i 11 kap. ÄB enligt de ursprungliga förarbetena till testamentslagen, ska användas med stor försiktighet och att dessa inte fick baseras på rena gissningar om vad testatorn hade velat. Tolkningsreglerna har inte utformats med utgångspunkt från testatorns önskemål i varje enskilt fall, utan de bygger på vad lagstiftaren eller Högsta domstolen anser att testatorn allmänhet i de flesta fall hade velat i vissa specifika situationer. Kan en tolkning med stöd av 11 kap. 1 § ÄB göras, så ska alltså denna tolkning ha företräde framför en utfyllnad med hjälp av tolkningsreglerna.

Det göra alltså en tydlig åtskillnad mellan tolkning och utfyllnad.[2] Tolkningsreglerna är alltså endast hjälpregler, att tillämpa i sista hand, vilket innebär att de bara ska användas då något annat inte har föreskrivits eller kan utläsas ur testamentet.

2. Testators faktiska eller hypotetiska vilja

Det som många gör när man dyker ner i 11 kap. ÄB är att direkt ge sig in tolkningsreglerna, i detta fall 11 kap. 8 § ÄB. Det är emellertid fel. Först måste man nämligen försöka bedöma testators faktiska vilja eller om det inte går, testators hypotetiska vilja, dvs. vad är – med hänsyn till omständigheterna – testators vilja ­ om han hade varit här och själv kunnat ge uttryck för det. Detta följer av 11 kap. 1 § ÄB. Bestämmelsen lyder:

Åt testamente skall givas den tolkning som må antagas överensstämma med testators vilja; och skall förty vad nedan i 2–9 §§ stadgas lända till efterrättelse allenast såvitt icke med hänsyn till förordnandets syfte och övriga omständigheter annat får anses följa av förordnandet.
Har testamente genom felskrivning eller eljest till följd av misstag fått annat innehåll än testator åsyftat, skall det likväl verkställas, såvitt rätta meningen kan utrönas.

11 kap. 1 § ÄB uttrycker grundprincipen för all testamentstolkning – viljeprincipen. Testators vilja är grundpelaren i all testamentstolkning och det är just därför som 11 kap. 8 § ÄB är en tolkningsregel. Många tror dock, felaktigt, att bestämmelsen i 11 kap. 8 § är en presumtionsregel.[3]

Tolkningsregeln är inte tillämplig om något annat får anses följa förordandet genom en egentlig tolkning av testators faktiska eller hypotetiska vilja. Tolkningen av testators vilja ska ske ur testators synvinkel.[4]

3. NJA 1999 s. 117

I NJA 1999 s. 117, tillämpade Högsta domstolen tolkningsregeln i 11 kap. 8 § ÄB genom analogi på förmånstagarförordnande till sambor. Högsta domstolen uttalar bl.a.:

Kravet på underrättelse till försäkringsbolaget anses inte hindra att ett förmånstagarförordnande, liksom ett testamente (se 11 kap 1 § ÄB), tolkas i enlighet med försäkringstagarens avsikt (NJA 1996 s 652).

Högsta domstolen fann att vissa omständigheter som skett efter det att förordnandet gavs som den före detta sambon hade gjort gällande inte var tillräckliga för att tillämpa huvudregeln i 11 kap. 1 § ÄB och därmed frångå tolkningsregeln i 11 kap. 8 § ÄB. Observera här att Högsta domstolen tydligt anger att omständigheter, dock inte vilka, kan ge stöd för en tolkning av testators vilja. Högsta domstolen valde således att genom utformningen av sina domskäl, frångå hovrättens exemplifierande domskäl. Det kan bara betyda att Högsta domstolen inte ansåg att hovrättens dom var tillräckligt nyanserad, och detta är tyvärr något de flesta praktiserande jurister helt tycks ha förbisett.

Det anförs nämligen alltför ofta, och felaktigt, att Högsta domstolen skulle ha krävt omständigheter av betydande styrka och även givit exempel på sådana omständigheter som medför att tolkningsregeln i 11 kap. 8 § inte blir tillämplig, varvid det citeras från hovrättens domskäl (sic!) vad betydande styrka är ”t ex uttalanden av den avlidne eller någon skriftlig handling från denne som ger stöd för ett antagande att förordnandet skulle gälla även efter separation.” Men detta är alltså fel i den meningen att det kan mycket väl finnas andra omständigheter som enskilt eller tillsammans väger upp avsaknaden av uttalanden från testator. Bara för att flera personer upprepar samma felaktiga slutsats betyder det inte att slutsatsen är korrekt. Det nu anförda betyder alltså att bedömningen av testators vilja sker med utgångspunkt från en samlad bedömning av samtliga omständigheter.

Av kommentaren till 11 kap. 8 §[5] följer att explicita uttalanden inte ensamt är avgörande vid bedömningen av testators vilja – alla omständigheter av intresse ska beaktas och först ska 11 kap. 1 § ÄB tillämpas.[6]

 4. NJA 1991 s. 152

I NJA 1991 s. 152 betonade Högsta domstolen viljeteorin och anknöt till den befintliga lydelsen av det i målet aktuella testamentet. Högsta domstolen uttalar bl.a.:

Av testamentets formbundenhet följer emellertid att tolkningen måste vara anknuten till testamentet; en tolkning helt oberoende av eller i strid med vad testator uttryckligen förordnat i testamentet godtas inte

5. Omständigheter som kan få betydelse

Det går naturligtvis inte att uttömmande räkna upp omständigheter som kan få betydelse för bedömningen av testators vilja eller inte. Författaren dristar sig emellertid till att räkna upp några möjliga omständigheter som kan få betydelse för en tillämpning av 11 kap. 1 § ÄB framför 11 kap. 8 § ÄB.

Direkta uttalanden:  Det bästa är naturligtvis direkta uttalanden från testator. Det torde dock mer ofta vara ett önsketänkande.

Passivitet: Underlåtenhet att under en längre tid återkalla ett testamente kan vara en av flera omständigheter av betydelse.[7]

Tidpunkten för – och omständigheterna kring tillkomsten av ett testamente: Om en testator i nära anslutning till sitt frånfälle upprättat testamentet kan det vara en omständighet att beakta liksom om testamentet ingåtts innan äktenskapets ingående.[8]

Testators och testamentstagarens relation: En kärleksfull relation behöver inte upphöra bara för att parterna skiljer sig eller separerar. Det kan finnas andra skäl som t.ex. sjukdom som ligger till grund för en förändring av parternas civila status.[9] Därför har naturligtvis parternas relation före, under och efter upphörandet av äktenskapet eller samborelationen också betydelse för bedömningen. Parrelationens längd är en annan omständighet att beakta.

Testators och den legala arvsordningen: Bara för att man är släkt behöver man inte ha en relation än mindre vilja att släktingen ska ta arv. Syskon kan – för att ta ett exempel – vara som hund och katt och testators vilja kan mycket väl vara att till varje pris undvika att arvet tillfaller syskonen.

Testamentets lydelse: Huruvida lydelsen i testamentet är utformad som en generell hänvisning till maka/make eller sambo eller om en person uttryckligen är namngiven kan få betydelse. Detsamma gäller naturligtvis om lydelsen anvisar arvsberättigade enligt lag.

6. Avslutande kommentar

Såsom framgår ovan ska en avlidens persons vilja primärt styra hur ett testamente ska tillämpas. Flera omständigheter beaktas och vägs samman. Uttryckliga uttalanden av testator är naturligtvis att föredra men ingalunda avgörande utan det är en sammanvägning av alla omständigheter som fäller utslaget om 11 kap. 1 § kan tillämpas framför tolkningsregeln i 11 kap. 8 §. Det viktiga är att så långt som möjligt hela tiden knyta an till testamentets lydelse. Först om detta inte är möjligt blir det aktuellt att tillämpa tolkningsregeln i 11 kap. 8 § ÄB. Men, som redovisningen av Högsta domstolens praxis ovan visar, krävs en hel del innan så sker och författarens erfarenhet är att många jurister tror att det omvända förhållandet gäller.

Rättspraxis och doktrin är måhända inte helt lättillgänglig när det gäller att förstå relationen mellan 11 kap 1 § och 11 kap 8 § ÄB. Rättspraxis är dessutom något sparsam. Familjerelationerna i dag ser inte ut som de gjorde för 20–30 år sedan. Förändringarna i vårt samhälle i övrigt påbjuder en betydligt mer öppen syn på människor och deras inbördes relationer. Författaren skulle till och med vilja gå så långt att de flesta människor känner inte ens till bestämmelsen och delar än mindre synen som lagstiftaren hade om att bestämmelsen i 11 kap. 8 § ÄB är ett uttryck för vad testatorn allmänhet i de flesta fall hade velat i vissa specifika situationer.

Det skulle därför vara till fördel för rättstillämpningen om Högsta domstolen fick möjlighet att pröva frågeställningarna ovan i och inte minst slå hål på vanföreställningen om att direkta uttalanden skulle vara allena rådande för bedömningen.

oooOooo

Zacharias Advokatbyrå arbetar i hög utsträckning med ekonomisk familjerätt. Vi biträder våra kunder med råd i arvstvister eller biträder inför domstolarna eller andra myndigheter.

___________________________________________________

[1] Detta anges uttryckligen i NJA 1991 s. 152 men framgår också av Walin-Linds kommentar till ÄB 6 u Del 1 s. 319.

[2] Se Lind, Göran, Juridisk Tidskrift, 1991-92, s. 301-302.

[3] Se mer härom i Margareta Brattström & Anna Singer, Rätt arv: Fördelning av kvarlåtenskap, 4 u. Kap. 4.9 om Testamentstolkning. Det framgår att tågordningen är verklig vilja, hypotetisk vilja och först i tredje hand tillämpas tolkningsreglerna.

[4] Se Viola Boström, Tolkning av testamente, Kap. 2 Tolkning och utfyllnad av testamente. Se även Se även Wallins kommentar till ÄB, Del 1 6 u., s 318 ff. 11:1 ÄB och 11:8–9.

[5] Zeteo-kommentaren, Lind & Walin, u. 7, uppdaterad 2015-12-29.

[6] Se Svea hovrätts dom den 22 november 1991, mål nr T 1510–90. Se också NJA 1991 s. 152 där flertalet omständigheter lyftes fram av Högsta domstolen.

[7] Se NJA 1958 s. 101.

[8] Se NJA 1991 s. 152 där testator strax innan sin död upprättade testamentet.

[9] Se t.ex. RBD 1988:14 och av RH 1997:98 där hyresvärden inte lyckades visa att förhållandet upphört och där sjukdom tvingat fram ett alternativt boende. Parterna kan t.ex. pga. Sjukdom tvingas alternera mellan den gemensamma bostaden och en komplementbostad utan att relationen anses ha upphört i den mening som följer av 11 kap. 8 § ÄB. Bevisbördan för att samborelationen upphört åvilar för övrigt den som påstår att så är fallet (se Brattström, Viola, Tolkning av testamente, Kap. 9).

Kommentarer är stängda.



AB Zacharias Advokatbyrå ® 556469-2993 © 2014 All Rights Reserved     |     Villkor     |     Cookies